Att åka ”utomlands”

Standard

Hej! Jag bygger detta inlägg runt två saker jag under denna månad hört mitt stora barn säga. Inte därför att det var särskilt gulligt sagt utan för att jag av olika principskäl skulle kunna säga samma saker själv. Jag försöker ju blogga om min egen vardag, inte lämna ut mina barn

En bakgrund är att flera vi känner väl  i dagarna flyger och far till fjärran kontinenter,  och  de har alla goda skäl till sina resor. I början av månaden var vi på ett läger i en liten kustby utan  affärer,  och där lekte dottern med några kompisar som snart ska åka hem till Sydafrika där deras föräldrar för närvarande jobbar.

I slutet av lägret var dottern ganska trött och less och sa:

– jag vill åka utomlands….

Då förväntade nästan mig att hon skulle säga att hon ville åka dit som de andra skulle,  så fortsättningen överraskade.

-kanske till Stockholm…

Jag gick inte in på att Stockholm faktiskt ligger i Sverige för att det hinner hon lära sig sen.   Och fokuserar man att Umeå ligger i Sapmi så hamnar väl Stockholm per definition ”utomlands”.  Jag tycker faktiskt att hon har en bra attityd, efter fem dagar med bara en liten godiskiosk som bara är öppen några minuter i taget vid efterrättstid så vore Stockholm med dess mångfald en lockande kontrast.

Häromdagen övade vi föräldrar lite engelska med dottern, det gäller att passa på när hon frågar efter det.

Följande morgon har vi följande konversation:

-Får jag lära mig tyska?

-Guten Tag!  Det betyder ”God dag!”

– Nej, jag vill lära mig ett språk som finns i Sverige, som jag inte förstår.

-Menar du finska?

-Ja.

Till sammanhanget hör att jag som mamma har hållit på med finska i 16 år, men det känns inte så viktigt huruvida det någonsin blir av för dottern att lära sig finska ord och finsk grammatik. Värdegrunden är viktigare.

Slutligen vill jag säga att jag skulle också vilja åka ”utomlands” till andra landskap för att träna lite mer på några av de språk som finns i Sverige.

Annonser

Tiden som vi fick

Standard

Tiden som vi fick

Där vi en gång gick, var det sankt och tungt

Det fanns mygg och duggregn men vi tog det lugnt.

Visserligen fann vi där en rimlig mängd bär.

Det bästa var ändå tiden som vi fick.

Av flera skäl känns det nu som om världen gungar.

Den kommer ej igen, tiden före ungar.

Dröm och verklighet

Standard

För några nätter sedan hade jag en dröm som var ovanligt mysig, trots att det hela tiden hände oväntade saker som lätt skulle kunnat oroa en vaken människa. I drömmen skulle jag, min  mamma, min man och min dotter besöka en familj som vi kände till men så vi aldrig träffat på riktigt.

När vi kom fram var bara mannen hemma, familjens mormor var oväntat på sjukhus och resten av familjen besökte henne, läget var under kontroll.

Värden bjöd på potatis och köttfärssås i en stor gästmatsal med mörkt vinröda väggar.  Normalt skulle jag varit ledsen över att det inte fanns någon sallad till, men i drömmen tyckte jag att det var gott. Jag kände att det nog fanns en hel del rivna grönsaker i såsen.

Värden var barfota för att han hade lite ont i några tånaglar. Men det störde inte någon, vi hade trevligt och spelade ett spel om sammansatta ord. Alla kunde delta.

Vi förstod att sedan skulle vi få en stund med bara värdinnan, när mannen skulle natta skolbarnen och plåstra om sina tår. Men det hann jag inte med i drömmen för den tog slut så.

Dagen efter regnade det rejält i verkligen.  Jag gick minst 4 kilometer i mina gummistövlar för att köpa gummistövlar åt min dotter.

Efteråt hade jag ont i stortånaglarna på ett sätt som liknade det som drömvärden hade.

 

Förändringar, minnen och berättelser

Standard

Det första jag tror mig minnas som ett eget minne var att vi började läsa boken ”Emma och lillebror” oftare och oftare som en slags förberedelse inför förändringen att bli storasyster.

Nästa grupp av starka minnen finns runt flytten till Småland, också en radikal förändring.

Mina föräldrar har vittnat om att jag hade bra minne även innan jag hade ord för att tala om det som jag mindes, utan bara pekade och försökte visa något. Men sådana minnen minns jag inte längre. Medvetet minns jag bara sådant som jag kan sätta ord på.

Slutligen leder detta resonemang till ett möjligt syfte med en blogg som denna. Genom att även berätta om det som inte förändras lika fort, ökar mitt minnesförråd och jag får en rikare och friskare ålderdom. Något som jag hoppas att mina närmaste också får glädje av.

Bastu

Standard

 

Ja, vad ska man ta sig till i sommarvärmen, när det verkar som om är minst 30 grader celsius, både utomhus och inomhus. Att cykla till Finska klubben för att basta verkar ju lite knäppt i ett sådant läge. Men det kan rekommenderas, först den svalkande fartvinden när vi cyklade, sedan den lagom varma bastun (60-65 grader, denna gång, ofta vill jag ha 70 grader men nu är det ju redan sommarvärme överallt).

Till min förvåning vill barnet följa med in i bastun. Det är första gången hon självmant uttryckt ett sådant önskemål. Hon satte sig så förståndigt på ett trappsteg, nästan i höjd med den lägsta nivå och hon stannade i en hel kvart så länge det fanns något att göra, exempelvis hälla vatten på mig, undersöka bastukvasten av björkris och äta en ekologisk banan.

Jag stannade ca 20 minuter längre, vad jag är glad att de hade en bastukvast denna gång. Jag tycker så mycket om doften av björklöv. De andra har så ofta sagt att de skulle vilja ha en kvast till bastun men oftast när jag kommer dit så finns det ingen.

Jag är inte så stolt över Premium Cola-burkarna vi drack efteråt. Men det hör liksom till att dricka något.

 

 

Ingen föräldrablogg men…

Standard

Jag tycker inte om den där typen av bloggar, där föräldrar bara skriver om allt underbart, tokigt, klokt och gulligt som deras barn hittat på. Jag vill inte vara en sådan person som använder mitt barn för att få bekräftelse från främlingar.

Men och andra sidan är jag så tacksam för min fantastiska dotter att om jag ska anstränga mig för att undvika att nämna något om henne är det svårt att skriva någonting alls. Det var därför den här bloggen stod stilla i ett par år, när hon var mindre och samtidigt var nästa hela mitt liv och min vardag.

Hon är klok, hon håller ordning på oss. Hon påminner oss exempelvis om att köpa mer bröd och mer frukt. Hon har en fantastisk fantasi, figurer från böcker vi läst för henne och från klipp hon sätt på youtube, blir med i nya sagor när hon leker för sig själv  vid läggdags.   Och vi har så många minnen vi delar, vi kan tala om tiden före Sundsvall, tiden i Sundsvall och tiden efter Sundsvall på ett sätt som hela familjen förstår. Och hon har inte ens fyllt tre än.

Just det här inlägget handlar om min dotter. Nästa inlägg kommer att handla om något annat. Så att det blir en blandat blogg av mina upplevelser av olika slag. Inte en sådan där föräldrablogg.

Ett grönt rum

Standard

uppgift: skriv om 12-års åldern

Rummet hade gröna tapeter. I en av tapeterna hade min undulater gjort en reva. Mina första egna husdjur, min farmor hade tagit med sig dem till mig.  Ända från Norrbotten kom de.  Enligt min farmor hade de tillhört en släkting som jag hade träffat men som jag inte kunde minnas. Jag hoppas hon hade rätt, att det inte  var någon viktig, någon som jag borde minnas och hedra, för inom ett år hade jag bytt ut de tråkiga undulaterna mot en trevlig katt.

Huset var vitt och hade inte häck på alla sidor. På en sida var det en öppen sluttning varifrån man kunde gå rakt in skogen.  Rakt in friheten, rakt in i äventyren.  Det var en vanlig dikad granskog, med kraftledningsområden som var någon slags hedar med enbuskar och  ljung. Min katt följde mig. Han var en busig kattunge och gick i stora cirklar runt mig. Ofta så att han inte syntes, men jag visste att han var med. Denne lille katt blev bara 1 år gammal. Men våra 8 månader med katten är ett mycket fint minne.

Det var 1 km till den lilla skolan, på vårvintern gick jag oftast långsamt och sparkade på knastriga isfläckar. Även om vägen var tråkig fanns det alltid någonting att upptäcka. På skolan var jag oftast ensam även om jag som 12-åring börjat anstränga mig för att vara med och jag hade just fått tips från min lärare om en möjlig uppgift i bollspel, nämligen försvarsspel.  Jag tog till mig tipset om var som 12-årig med även i fotbollen på raster, alla fick vara med, även de sämsta.  Ändå kände jag min ensam i skolan.

Bokbussen kom till byn, varann vecka. Varann gång stod den nära mitt hem,  varann gång nära skolan. Jag missade inte en enda gång. När jag var 11 år tipsade bibliotekarierna mig om Michael Endes bok ”Den oändliga historien”  när jag var 15, tipsade de mig om Vibeke Olssons romaner om kristna och skeptiker på romartiden. Jag minns inte var de tipsade om när jag var just 12, men förstå vad bokbussen var viktig för mig.

På lördagarna brukade jag och min bror gå på Pyssel i en kyrka, ledare var en kvinna som hade egna barn i min klass och i min brors klass, de var hennes två yngsta barn.  Efteråt brukade vi vilja följa med  till deras bondgård  och leka. Ordentliga som vi var gick vi oftast hem först, mer en 1 km, bad om lov, ringde att sa att det gick bra och cyklade sedan iväg. Min klasskamrat och jag lekte bara tillsammans på lördagar, aldrig i. skolan. Men hennes mamma skriver numera underbara ovanliga brev på riktigt papper till mig och kommer ihåg oss i sina förböner.