Tiden som vi fick

Standard

Tiden som vi fick

Där vi en gång gick, var det sankt och tungt

Det fanns mygg och duggregn men vi tog det lugnt.

Visserligen fann vi där en rimlig mängd bär.

Det bästa var ändå tiden som vi fick.

Av flera skäl känns det nu som om världen gungar.

Den kommer ej igen, tiden före ungar.

Annonser

Hur gick det med inlärningsutmaningarna?

Standard

I tidigare inlägg har jag skrivit om en tävling i allmän språkinlärning som varade en månad och en annan tävling om att lära sig känna igen fågelsång som varande en vecka.

Jag är nu glad att tävlingsstressen är över.

Om jag förstått rätt så kom jag någonstans på plats 2000-3000 när det gällde att lära sig nya ord under januari. Och jag kom på plats 16 eller 17 när det gällde att ägna sig åt fågelsångskursen under en specifik vecka.

Det språk jag gjorde snabbast framsteg med i januari var Tagalog, och det var också det språk som kändes mest sportsligt att satsa på eftersom det är ett halt nytt språk för mig.

Jag ska fortsätta med fågelkursen fast mycket långsammare. och planera för minst en utflykt till Grössjön i maj så att jag får glädje av den kunskapen. Jag kommer att behöva träna kondition för att orka vara ute en halvdag.

Nästa utmaning kommer från WordPress, inte från Memrise. Jag har anmält mig till en diktkurs som börjar den 16.de februari. Ni kommer alltså att få se dikter här på bloggen under februari och mars.

Idag har jag även meljat till min nye handläggare på arbetsförmedlingen, jag hoppas att denne kan ordna med en mer jobbliknade vardagsutmaning snart.

Jag glömde tacka busschauffören.

Standard

I söndags när vi skulle först till gudstjänst i Korskyrkan och träffa många vänner där och sedan träffa andra vänner på restaurang, ville vårt barn inte åka i sin vagn till busshållplatsen utan använda sin egna ben och gå och till sist springa till busshållplatsen. Spännande var det och sanningen är att om inte busschauffören sett oss och valt att vänta så skulle vi behövt gå till en annan busshållplats och vänta cirka 10 minuter till. Det hade vi vuxna med självbesinning kunnat acceptera. Men för vår dotter är det viktigt att hon blev sedd när hon sprang med egna ben.  Jag kände spänningen tillsammans med henne och jag glömde tyvärr att tacka. På turistbyråns vägg såg jag senare samma dag en inbjudan till en skrivareftermiddag med Solja Krapu. Hon är känd för dikten ”Jag behöver busschauffören”.

Novelltävling

Standard

Jag fick ett e-postmeddelande om novelltävling om öar.

Om detta säger jag följande:

Noveller om oar är visst det som gäller,
men jag vet inte hur man skriver noveller.

Öar är ett ganska vanligt semestermål.
Jag vet inte om jag vardagligt ö-liv tål.

Hursomhelst jag har annat skrivarbete på gång, och våren är vacker här, jag är ganska lycklig.

Vi såg hitflyttande tranor häromdagen. Idag ska vi köpa ett skåp för babykläder.

God fortsättning på Påskhelgen önskar jag er alla.

Dikter

Standard

Jag gör ett undantag från bloggens ideal och visar upp ett par färska dikter. I min poesi finns sällan någon här-och-nu känsla, utom kanske mellan raderna. De handlar om dagdrömmar, minnen, minnen av drömmar och andra djupa saker.

Den första tillägnas de chilenska gruvarbetarna  som befriades,  en sorts hedersvisning som passar även om de kanske inte var så långt söderut som Patagonien.  Från ett gruvsamhälle till ett annat vandrar ju tankarna ibland.

Drömmen om Patagonien

Min djärvaste dröm var feg, ofrånkomlinen.

Att erkänna det är ett viktigt steg, hopp finns i bekännelsen.

Jag drömde om en höströd vår. Jag hoppades att ingen skulle finna några sår.

Jag drömde om en sång på jordens språk och att ingen skulle minnas några bråk.

Jag drömde om slipade klippor med växtlighet mjuk,

jag drömde så hårt att jag höll på att bli sjuk.

Jag drömde att sanningen skulle befria andra,

själv var jag väl redan fri att vandra.

Genombrott

Genombrott, jag ville aldrig begå några brott.

Jag ville aldrig riskera att skada. Varför simma så länge man kan vada.

Jag trodde på att alltid vilja väl, på att inte störa en känslig själ.

Jag trodde på den optimala genorositen hos de snåla.

Jag trodde på allt det som jag lärt mig tåla.

Du borde begripa att du inte kan slå an den där tonen? Vart vill du nå med konspirationen?

Viskningar så starka att de stör, som skrämmer folk så att de inte hör.

Inte vill du väl störa med flit?

Människor är så sköra och har så lite tillit.

Rubba inte trygga vanor, den lilla tro som finns kvar.

Skicka mig inte in i nya banor innan du gett ett svar.

Innan du gett en garanti mot skador som jag kunde orsaka oavsiktligen.

Ingen allergi, det du visar, jag dig prisar, inte med den matchningen.

Någon kan dock titta snett, någon som alltid svikt trots att orden låtit rätt.

Allting ställs på sin kant. Kan det du säger vara sant?

Jag tror att du säger som det är, trots att sanningen är vass, rispar och skär.

Jag bryter ytan trots att det är kallt och vått.

Din omsorg om mig gav mig mod till ett genombrott.

Jag ville aldrig… jag ville alltid… det här.