Att åka ”utomlands”

Standard

Hej! Jag bygger detta inlägg runt två saker jag under denna månad hört mitt stora barn säga. Inte därför att det var särskilt gulligt sagt utan för att jag av olika principskäl skulle kunna säga samma saker själv. Jag försöker ju blogga om min egen vardag, inte lämna ut mina barn

En bakgrund är att flera vi känner väl  i dagarna flyger och far till fjärran kontinenter,  och  de har alla goda skäl till sina resor. I början av månaden var vi på ett läger i en liten kustby utan  affärer,  och där lekte dottern med några kompisar som snart ska åka hem till Sydafrika där deras föräldrar för närvarande jobbar.

I slutet av lägret var dottern ganska trött och less och sa:

– jag vill åka utomlands….

Då förväntade nästan mig att hon skulle säga att hon ville åka dit som de andra skulle,  så fortsättningen överraskade.

-kanske till Stockholm…

Jag gick inte in på att Stockholm faktiskt ligger i Sverige för att det hinner hon lära sig sen.   Och fokuserar man att Umeå ligger i Sapmi så hamnar väl Stockholm per definition ”utomlands”.  Jag tycker faktiskt att hon har en bra attityd, efter fem dagar med bara en liten godiskiosk som bara är öppen några minuter i taget vid efterrättstid så vore Stockholm med dess mångfald en lockande kontrast.

Häromdagen övade vi föräldrar lite engelska med dottern, det gäller att passa på när hon frågar efter det.

Följande morgon har vi följande konversation:

-Får jag lära mig tyska?

-Guten Tag!  Det betyder ”God dag!”

– Nej, jag vill lära mig ett språk som finns i Sverige, som jag inte förstår.

-Menar du finska?

-Ja.

Till sammanhanget hör att jag som mamma har hållit på med finska i 16 år, men det känns inte så viktigt huruvida det någonsin blir av för dottern att lära sig finska ord och finsk grammatik. Värdegrunden är viktigare.

Slutligen vill jag säga att jag skulle också vilja åka ”utomlands” till andra landskap för att träna lite mer på några av de språk som finns i Sverige.

Annonser

Vill jag verkligen blogga?

Standard

Ute är det halt och frostigt, men vackert… Igår var det halare än igår, för gatuarbetare har nu sandat.
Jag vill börja med att nämna något från min verklighet innan jag går vidare till dagens tema.

Jag har inte skrivit så mycket på den här sajten som jag hade tänkt när jag först startade den.

Sedan oktober har jag istället varit upptagen med att plugga några språk på http://www.memrise.com. Främst umesamiska, men när jag väntar på att det ska bli dags att ”vattna” mitt minne av umesamiska uttryck, passar jag på att öva tyska och tagalog. Metoden att repetera först ofta och sedan mer sällan passar mig aldeles för bra. Jag försummar de mer sociala funktionerna både på internet och ute i det verkliga livet.

Men nu på lördag, på Finlands självständighetsdag, ska jag träffa dels andra som lär sig umesamiska, såväl som representanter för Memrise som vill satsa mer på det lilla språket umesamiska. Det känns speciellt för mig, för i många år sedan jag började med mitt favoritspråk finska, har jag känt mig sorgsen och utanför på Finlands dag, för jag är ju inte finländare. I år får jag vara i en gemenskap som passar mig. Det är jag mycket tacksam över.

Med tanke på folk och länder finns det många anledningar att förundrar över detta Sverige som jag växt upp i och vill bo kvar i.
En gång hade Sverige ett världsledande rasbiologisk institut, sedan spelade Sverige en viktig roll i kampen mot Apartheid precis som forna decenniers misstag aldrig hade inträffat. När vi nu undrar var som ska hända härnäst bör vi varken glömma det ena eller det andra.

När jag fyllde år fick jag ett träningskort på ett närbelägget gym av min man. Nu när jag simmat en gång och tränat två tuffa gruppträningspass förundats jag av hur mycket min hjärna minns om träning och god hållning, trots att jag inte tränat sånt på cirka 14 månader. Jag ska inte glömma bort vad som får mig att må bra.

I eftermiddag ska jag handla mat med min hjälpsamma dotter. Hon har just nu en tradition att välja lördagsgodiset mitt i veckan och sedan spara det till lördagen. Jag är så stolt över en sådan mognad hos en 3-åring. Nu vet ni om flera saker som fyller mina tankar och gör så att jag inte hinner blogga så ofta.

Äntligen bloggtid

Standard

Äntligen en kort stunds bloggtid. Jag sitter här med en kopp september-te bredvid mig.

Jag har sett många fina lekplatser denna höstsommar, men det är inte om dem jag vill berätta.

Jag gick upp vid midnatt igårkväll, för att kolla valresultat, men det inte det jag egentligen vill kommentera.

Nyss läste jag Ellos-katalogen, jag ska inte börja handla därifrån, möjligen lägger jag till några plagg till min önskelista, men det här ska aldrig bli en modeblogg.

Jag vill fånga upp möjligheten till vila, stunderna mellan aktiviteterna.

Snart kommer kanske denna dator att vara upptagen, med något nyttigare, mer arbetsrelaterat.

Snart kommer jag att cykla iväg för att träna Pilates på finska tillsammans med några vänner.

Vårkänslor

Standard

Bland vårkänslorna finns både glädje och trötthet. Det händer mer än jag kan berätta om. Förra veckan har jag sett tussilago, knipor och sångsvanar.

Den här veckan är det sverigefinsk vecka på finska klubben. Idag har jag gått stavgång, ätit god lunchmat och pysslat inför påsken. Men det visas även film, jag ska försöka se åtminstone en av de åtta filmer som visas där gratis.

Jag kollar efter översättningsuppdrag, några timmar varje vardagsmorgon. Finns det inget jag vågar mig på försöker jag ändå lära mig något om marknaden och om arbetsmetoder och hjälpmedel.

Jag har inte gett upp hoppet om att delvis jobba i universitetsmiljö. Så jag lägger även tid på att behålla mina akademiska kontakter.

Påminnelse

Standard

Jag skulle vilja påminna mig själv och alla andra om att svenska är mitt modersmål. Under detta jordelivet kommer jag aldrig bli så mångsidig och nyanserad på något nyinlärt språk som jag kan vara på svenska.

Trots att jag tycker att nya och annorlunda språk är bland det roligaste som finns.

I gymnasiet fick jag betygen trea i svensk grammatik och uppsatsskrivning (dock fick jag fyra i litteraturkunskap), fyra i engelska och femma i spanska vilket väl avspeglade hur mycket jag tyckte om de skolämnena.

Numera är finska mitt favoritspråk, och det känns som en slags medicin för mig, men det blir aldrig mitt modersmål.

Jag har även påminnt min tilltänkta pratikplats om att jag väntar på att få komma dit. Det blir ett andra studiebesök på måndag innan vi eventuellt kan dra igång på allvar. På sexårsverksamheten håller man kanske inte på så mycket med språk.

 Men varför inte det då?

Vi får väl se om det blir något bra, om jag kan bidrag till samhället här på ett sätt som ger glädje och mening.

Glädje

Standard

Jag känner obeskrivlig glädje att vi har hittat kristen gemenskap så här snabbt, och jag får använda min finska. (Tolka och ibland läsa någon bibeltext). Många är glada att vi bor här nu.