Den intressantaste nya bekantskapen 2014

Standard

En av bloggträningsuppgifterna den här månaden är att skriva om den intressantaste personen jag träffat det senaste halvåret.

Jag tänker på en person som har en stark och glad röst. Bara rösten räcker för att man ska förstå att det här är någon som är värd att lyssna på. Hon är blond, jag tänker mig henne med fladdrande hår.  Hon klär sig gärna med stövlar och klänning som en tuff tjej, fastän hon troligen är 16 år äldre än vad jag är. Om jag klädde mig så skulle jag stappla och frysa. Men hon är inte frusen av sig, hon verkar ha balans i livet och vågar ta plats. Hon har sånt flyt i språken, det är fascinerande.

Men det intressantaste med henne är hur hennes intressen och erfarenheter tar tag i min bakgrund, mina intressen och min vilja. Bara det att hon finns gör att jag vågar mer. Jag hoppas att hon finner mig intressant trots att jag inte ännu slagit igenom som författare.

Jag hoppas att hon uppskattar de där chattarna om ord, historia och nyanser som vi hade för några veckor sedan. Det är faktiskt saker som  man inte kan tala med så många om.

På andra plats kommer den unge pappan som pratar flytande sydsamiska med sin ettåring. Han har också språkflyt.

Annonser

Med rätt att minnas

Standard

I början av min  första graviditet mådde jag förhållandevis bra. Jag var trött men hade inget illamående eller några andra besvär. När jag inte hade piggnat till efter en några veckors förkylning  så gjorde jag ett graviditetstest som var positivt. Inför första MVC-besöket, veckan efter hade jag ätit för mycket pannkaka och choklad så jag fick för högt glukosvärde, och fick göra ett glukosbelastningstest som tog en hel förmiddag.

Klassiskt nybörjarmisstag, ät aldrig godis förmiddagen före ett viktigt blodprov.

Sedan följde en resa till yngsta systerns studentfirande och jag passade på att leta efter ärvda barnkläder.

Vid andra MVC-besöket kl 13 den 7/7 2009 när man för första gången skulle kunna höra hjärtat så hördes ingenting. Varken barnmorskan eller jag blev särskilt oroliga, Barnet är nog5-6 dagar yngre än beräknat och glömmer sig väl, gissade vi.

Sedan gick det fort redan eftermiddagen samma dag började jag blödapå ett mensliknade sätt och på natten blev det än värre. Vid 5-tiden åkte jag in till akuten med ambulans. Nästa förmiddag vilade jag ut på sjukhuset efter konstaterat missfall. Jag fick dropp till frukost och sedan en vanlig lunch. Redan kl 13 fick jag lämna sjukhuset.

Jag skriver för att vi är för få som skriver. De barn man tänkt på och planerat för kommer allttid att finnas i tankar även om det inte synt utåt.

Flyttvång?

Standard

Vår dotter trivs bra på sin nya förskola. Men hon frågar ändå:
”När ska jag sluta, när ska jag säga hejdå! ” Erfarenheten har redan lärt henne att man kan få byta förskola ofta.

Varje gång min man är på anställingsintervju på annan ort så har vi blandade känslor. Vi har inga hindrade fördomar, 20 år på en ny ort kan ju göra att man känner sig hemma där. Men 6 månader eller något sådant verkar mer sannolikt hos de flesta arbetsgivarna.

Ett halvår någonstans, några månader hemma, sedan ett halvår någon annanstans. Måste vi leva så? Får vi ingen ro?

FAS 3

Standard

Jag befinner mig nu i en livssituation,när jag underligt nog önskar att Arbetsförmedlingen skyndar på med att hitta ett obetalt FAS 3- arbete åt mig. Jag får inte ens försörjningsstöd eftersom min man har tillräcklig inkomst.  Det vore bättre om jag  fick betalt, symboliskt för att visa att även min  insats är värdefull. Och när jag tar några översättaruppdrag genom mitt företag är det just vad jag får symboliskt betalt.

Just nu bor vi på bara ett ställe, levnadsomkostnaderna är relativt låga och dotterns inskolning på hennes tredje förskola går bra,

Jag behöver utreda hur långa  arbetsdagar jag klarar av, Flera läkare gissar på halvtid, försäkringskassan gissar på heltid och personligen vill jag sikta på något däremellan.

Medan jag väntar ska jag passa på att tillbringa mycket tid i stadens fina bibliotek, gärna med min dotter.

Tillfälliga hem

Standard

Vi bor just nu på två ställen, på ett sätt som gör att båda bostäderna känns tillfälliga och därigenom bättre. När jag var i Umeå på jullov kändes det som att vara i en sommarstuga eller i ett trivsamt vandrarhem. Jag hade inte tagit med mig denna dator  så jag kunde varken pyssla om mitt översättningsföretag eller roa mig med internet.

Några små undantag gjordes givetvis. På biblioteket går finns internetdator avsedd förr en kvart i taget och när  hemresan till vårt andra hem, här i Sundsvall, fanns det skäl att använda mannens  jobbdator  för att planera resan på bästa sätt.

Här i Sundsvall har vi TV och jag skulle vilja  nämna att Idol-finalen den sjätte december var en oväntat godbit, en final mellan Umeå och Sundsvall.  Juryn, och även jag själv får jag erkänna, verkade ju tro att Eric från Leksand skulle vara med i Finalen. Just för att vi uppskattar bägge städerna så mycket och tyckte att båda finalisterna var OK,kunde  vi se finalen utan att bry oss  särskilt mycket om vem som skulle vinna.  Men  det bästa Idol-relaterade inslaget på TV var Markus Fagerwalls dokumentär Raja/ Gränsen en avspänt dokumentär med mycket bra musik från Tornedalen. För mer än 200 år sedan förändrades människors liv när den nya gränsen tillkom och detta påverkar unga människor idag, särskilt de som vill använda minoritetsspråk.  2013 års Idol-finalen  var mer ytlig och nämnde inte ens Finland trots att det råkade vara Finlands självständighetsdag. Här finns mycket att säga men jag vill med detta inlägg bara säga att våra bästa hem på jorden är tillfälliga

 

 

Livet är en resa

Standard

Två dagar efter en underbar hyrbilsresa tillsammans med familjemedlemmar vill jag skriva något.  Det var fint att få besöka släktingar ett sådant värdefullt tillfälle.

Snart kanske vi flyttar, en av oss jobbar redan i en ny stad, och då kommer vi närmare vissa släktingar och längre ifrån andra.

Jag önskar att jag kan hantera livets resa med en vuxens klokhet men med barnets ärlighet, öppenhet och uppmärksamhet.

 

Styrketräning

Standard

Idag har jag testat mitt styrketräningsprogram från den stora träningsanläggningen i ett mindre källargym.

Allt fungerade utom utåtrotation (en axelövning). Det finns ingen dragmaskin för utåtrotation i det billiga källargymmet. Det känns tråkigt eftersom syftet med mitt träningsprogram är att rehabilitera axlarna samtidigt som resten av kroppen får lagom träning. Har någon ett tips på en alternativ övning som jag kan köra då mitt träningskort på lyxgymmet går ut.

Mer om källargymmet. När man tränar bland grannarna är det deras musiksmak som gäller om de är där. Först var det två killar med en för mig okänd hårdrock. Intressant, fina melodislingor mellan de hesa skriken. De flesta skivor är dock bättre än reklamradio som inte alls passar när man ska hålla igång.

Sedan kom en annan kille som lyfte mycket tyngre, men som genast bytte till lättare popmusik.

Källargymmets speglar har byt plats sedan jag senast tränade där för ett halvår  sedan. En balansboll har införskaffats: bra! En av träningsbänkarna visar sig skumgummifyllning: dåligt!

Sammanfattningsvis godkänt. Varför tränar jag inte där oftare?