Vill jag verkligen blogga?

Standard

Ute är det halt och frostigt, men vackert… Igår var det halare än igår, för gatuarbetare har nu sandat.
Jag vill börja med att nämna något från min verklighet innan jag går vidare till dagens tema.

Jag har inte skrivit så mycket på den här sajten som jag hade tänkt när jag först startade den.

Sedan oktober har jag istället varit upptagen med att plugga några språk på http://www.memrise.com. Främst umesamiska, men när jag väntar på att det ska bli dags att ”vattna” mitt minne av umesamiska uttryck, passar jag på att öva tyska och tagalog. Metoden att repetera först ofta och sedan mer sällan passar mig aldeles för bra. Jag försummar de mer sociala funktionerna både på internet och ute i det verkliga livet.

Men nu på lördag, på Finlands självständighetsdag, ska jag träffa dels andra som lär sig umesamiska, såväl som representanter för Memrise som vill satsa mer på det lilla språket umesamiska. Det känns speciellt för mig, för i många år sedan jag började med mitt favoritspråk finska, har jag känt mig sorgsen och utanför på Finlands dag, för jag är ju inte finländare. I år får jag vara i en gemenskap som passar mig. Det är jag mycket tacksam över.

Med tanke på folk och länder finns det många anledningar att förundrar över detta Sverige som jag växt upp i och vill bo kvar i.
En gång hade Sverige ett världsledande rasbiologisk institut, sedan spelade Sverige en viktig roll i kampen mot Apartheid precis som forna decenniers misstag aldrig hade inträffat. När vi nu undrar var som ska hända härnäst bör vi varken glömma det ena eller det andra.

När jag fyllde år fick jag ett träningskort på ett närbelägget gym av min man. Nu när jag simmat en gång och tränat två tuffa gruppträningspass förundats jag av hur mycket min hjärna minns om träning och god hållning, trots att jag inte tränat sånt på cirka 14 månader. Jag ska inte glömma bort vad som får mig att må bra.

I eftermiddag ska jag handla mat med min hjälpsamma dotter. Hon har just nu en tradition att välja lördagsgodiset mitt i veckan och sedan spara det till lördagen. Jag är så stolt över en sådan mognad hos en 3-åring. Nu vet ni om flera saker som fyller mina tankar och gör så att jag inte hinner blogga så ofta.

Annonser

För trött

Standard

Fem veckor med alldeles för varmt väder för mig. Jag är trött.

Fyra eller fem veckor utan dotterns förskola. Jag är trött.

Människor som jag tycker om har mycket att berätta just nu. Jag är trött.

Det är valår i år och nyheterna är mer vinklande än  de vanligtvis är. Jag är trött.

Jag  är trött, på ytan liknar tröttheten en sorg eller en irritation.

På insidan känns tröttheten rimlig och inbjudande. Jag måste ta mig den vila jag behöver.

 

Ett grönt rum

Standard

uppgift: skriv om 12-års åldern

Rummet hade gröna tapeter. I en av tapeterna hade min undulater gjort en reva. Mina första egna husdjur, min farmor hade tagit med sig dem till mig.  Ända från Norrbotten kom de.  Enligt min farmor hade de tillhört en släkting som jag hade träffat men som jag inte kunde minnas. Jag hoppas hon hade rätt, att det inte  var någon viktig, någon som jag borde minnas och hedra, för inom ett år hade jag bytt ut de tråkiga undulaterna mot en trevlig katt.

Huset var vitt och hade inte häck på alla sidor. På en sida var det en öppen sluttning varifrån man kunde gå rakt in skogen.  Rakt in friheten, rakt in i äventyren.  Det var en vanlig dikad granskog, med kraftledningsområden som var någon slags hedar med enbuskar och  ljung. Min katt följde mig. Han var en busig kattunge och gick i stora cirklar runt mig. Ofta så att han inte syntes, men jag visste att han var med. Denne lille katt blev bara 1 år gammal. Men våra 8 månader med katten är ett mycket fint minne.

Det var 1 km till den lilla skolan, på vårvintern gick jag oftast långsamt och sparkade på knastriga isfläckar. Även om vägen var tråkig fanns det alltid någonting att upptäcka. På skolan var jag oftast ensam även om jag som 12-åring börjat anstränga mig för att vara med och jag hade just fått tips från min lärare om en möjlig uppgift i bollspel, nämligen försvarsspel.  Jag tog till mig tipset om var som 12-årig med även i fotbollen på raster, alla fick vara med, även de sämsta.  Ändå kände jag min ensam i skolan.

Bokbussen kom till byn, varann vecka. Varann gång stod den nära mitt hem,  varann gång nära skolan. Jag missade inte en enda gång. När jag var 11 år tipsade bibliotekarierna mig om Michael Endes bok ”Den oändliga historien”  när jag var 15, tipsade de mig om Vibeke Olssons romaner om kristna och skeptiker på romartiden. Jag minns inte var de tipsade om när jag var just 12, men förstå vad bokbussen var viktig för mig.

På lördagarna brukade jag och min bror gå på Pyssel i en kyrka, ledare var en kvinna som hade egna barn i min klass och i min brors klass, de var hennes två yngsta barn.  Efteråt brukade vi vilja följa med  till deras bondgård  och leka. Ordentliga som vi var gick vi oftast hem först, mer en 1 km, bad om lov, ringde att sa att det gick bra och cyklade sedan iväg. Min klasskamrat och jag lekte bara tillsammans på lördagar, aldrig i. skolan. Men hennes mamma skriver numera underbara ovanliga brev på riktigt papper till mig och kommer ihåg oss i sina förböner.

 

En smakfråga

Standard

Vilken mat från min barndom tycker jag bäst om? Här vill jag nämna hemlagad pitepalt med smör och lingonsylt, våfflor med grädde och hjortronsylt (mmm, nästan som en tårta) och hemlagade karelska piroger med äggsmör.

Det har troligtvis samband med att min pappa och jag är norrlänningar.  Två av de nämnda rätterna, är förutom att de är goda, också mycket norrländska. Pitepalten är ju till och med uppkallad efter Min mamma är inte norrlänning, men hon trivdes mycket bra i Umeå på den tiden när vi bodde här tillsammans, före vår flytt till Småland. Ett bra sätt att beskriva min mamma är att säga att hon är kustsvensk, hon har sina bästa barndomsminnen från Östgötakusten och hennes föräldrar i sin tur var kustbor från Småland.  Finlandssvenskar är också kustsvenskar. Det är möjligt att finländare tror att alla svenskar är kustsvenskar. Det är inte riktigt sant men från en finländsk  synvinkel är det en ganska rimlig generalisering. Mamma hade under tiden i Umeå ganska lätt för att få finländska vänner, både finskspråkiga och svenskspråkiga. De karelska pirogerna hade hon lärt sig göra av en av dessa vänner, någon som jag aldrig träffat.

Gemensamt för alla dessa rätter är att den hemlagade versionen är arbetskrävande, rätterna är rika på fett och kolhydrater, som ju de flesta människor tycker om egentligen, och dessutom har jag aldrig lärt mig att laga dessa rätter själv.  Den bästa palten är min ena fasters vegetariska palt som förutom sylt och smör serveras med broccoli. ( Den mest traditionella pitepalten innehåller fläsk, men det fläsket har jag aldrig tyckt särskilt mycket om.)  Min farmor försökte lära mig att laga palt en gång i Småland när jag var 12 år. Jag var inte tillräcklig snabb och stark. Jag tyckte ändå om att hon försökte lära mig.

 

Konsert

Standard

Vi var på en bra konsert med gruppen Jord som sjunger på mäenkieli. De är kända för det och de sjunger bra. Precis bakom oss satt en vithårig svensk gubbe och klagade. Varför är det så att den som stör blir den som man sedan grubblar mest över?