Förändringar, minnen och berättelser

Standard

Det första jag tror mig minnas som ett eget minne var att vi började läsa boken ”Emma och lillebror” oftare och oftare som en slags förberedelse inför förändringen att bli storasyster.

Nästa grupp av starka minnen finns runt flytten till Småland, också en radikal förändring.

Mina föräldrar har vittnat om att jag hade bra minne även innan jag hade ord för att tala om det som jag mindes, utan bara pekade och försökte visa något. Men sådana minnen minns jag inte längre. Medvetet minns jag bara sådant som jag kan sätta ord på.

Slutligen leder detta resonemang till ett möjligt syfte med en blogg som denna. Genom att även berätta om det som inte förändras lika fort, ökar mitt minnesförråd och jag får en rikare och friskare ålderdom. Något som jag hoppas att mina närmaste också får glädje av.

Annonser

Ingen föräldrablogg men…

Standard

Jag tycker inte om den där typen av bloggar, där föräldrar bara skriver om allt underbart, tokigt, klokt och gulligt som deras barn hittat på. Jag vill inte vara en sådan person som använder mitt barn för att få bekräftelse från främlingar.

Men och andra sidan är jag så tacksam för min fantastiska dotter att om jag ska anstränga mig för att undvika att nämna något om henne är det svårt att skriva någonting alls. Det var därför den här bloggen stod stilla i ett par år, när hon var mindre och samtidigt var nästa hela mitt liv och min vardag.

Hon är klok, hon håller ordning på oss. Hon påminner oss exempelvis om att köpa mer bröd och mer frukt. Hon har en fantastisk fantasi, figurer från böcker vi läst för henne och från klipp hon sätt på youtube, blir med i nya sagor när hon leker för sig själv  vid läggdags.   Och vi har så många minnen vi delar, vi kan tala om tiden före Sundsvall, tiden i Sundsvall och tiden efter Sundsvall på ett sätt som hela familjen förstår. Och hon har inte ens fyllt tre än.

Just det här inlägget handlar om min dotter. Nästa inlägg kommer att handla om något annat. Så att det blir en blandat blogg av mina upplevelser av olika slag. Inte en sådan där föräldrablogg.

Ett grönt rum

Standard

uppgift: skriv om 12-års åldern

Rummet hade gröna tapeter. I en av tapeterna hade min undulater gjort en reva. Mina första egna husdjur, min farmor hade tagit med sig dem till mig.  Ända från Norrbotten kom de.  Enligt min farmor hade de tillhört en släkting som jag hade träffat men som jag inte kunde minnas. Jag hoppas hon hade rätt, att det inte  var någon viktig, någon som jag borde minnas och hedra, för inom ett år hade jag bytt ut de tråkiga undulaterna mot en trevlig katt.

Huset var vitt och hade inte häck på alla sidor. På en sida var det en öppen sluttning varifrån man kunde gå rakt in skogen.  Rakt in friheten, rakt in i äventyren.  Det var en vanlig dikad granskog, med kraftledningsområden som var någon slags hedar med enbuskar och  ljung. Min katt följde mig. Han var en busig kattunge och gick i stora cirklar runt mig. Ofta så att han inte syntes, men jag visste att han var med. Denne lille katt blev bara 1 år gammal. Men våra 8 månader med katten är ett mycket fint minne.

Det var 1 km till den lilla skolan, på vårvintern gick jag oftast långsamt och sparkade på knastriga isfläckar. Även om vägen var tråkig fanns det alltid någonting att upptäcka. På skolan var jag oftast ensam även om jag som 12-åring börjat anstränga mig för att vara med och jag hade just fått tips från min lärare om en möjlig uppgift i bollspel, nämligen försvarsspel.  Jag tog till mig tipset om var som 12-årig med även i fotbollen på raster, alla fick vara med, även de sämsta.  Ändå kände jag min ensam i skolan.

Bokbussen kom till byn, varann vecka. Varann gång stod den nära mitt hem,  varann gång nära skolan. Jag missade inte en enda gång. När jag var 11 år tipsade bibliotekarierna mig om Michael Endes bok ”Den oändliga historien”  när jag var 15, tipsade de mig om Vibeke Olssons romaner om kristna och skeptiker på romartiden. Jag minns inte var de tipsade om när jag var just 12, men förstå vad bokbussen var viktig för mig.

På lördagarna brukade jag och min bror gå på Pyssel i en kyrka, ledare var en kvinna som hade egna barn i min klass och i min brors klass, de var hennes två yngsta barn.  Efteråt brukade vi vilja följa med  till deras bondgård  och leka. Ordentliga som vi var gick vi oftast hem först, mer en 1 km, bad om lov, ringde att sa att det gick bra och cyklade sedan iväg. Min klasskamrat och jag lekte bara tillsammans på lördagar, aldrig i. skolan. Men hennes mamma skriver numera underbara ovanliga brev på riktigt papper till mig och kommer ihåg oss i sina förböner.

 

En smakfråga

Standard

Vilken mat från min barndom tycker jag bäst om? Här vill jag nämna hemlagad pitepalt med smör och lingonsylt, våfflor med grädde och hjortronsylt (mmm, nästan som en tårta) och hemlagade karelska piroger med äggsmör.

Det har troligtvis samband med att min pappa och jag är norrlänningar.  Två av de nämnda rätterna, är förutom att de är goda, också mycket norrländska. Pitepalten är ju till och med uppkallad efter Min mamma är inte norrlänning, men hon trivdes mycket bra i Umeå på den tiden när vi bodde här tillsammans, före vår flytt till Småland. Ett bra sätt att beskriva min mamma är att säga att hon är kustsvensk, hon har sina bästa barndomsminnen från Östgötakusten och hennes föräldrar i sin tur var kustbor från Småland.  Finlandssvenskar är också kustsvenskar. Det är möjligt att finländare tror att alla svenskar är kustsvenskar. Det är inte riktigt sant men från en finländsk  synvinkel är det en ganska rimlig generalisering. Mamma hade under tiden i Umeå ganska lätt för att få finländska vänner, både finskspråkiga och svenskspråkiga. De karelska pirogerna hade hon lärt sig göra av en av dessa vänner, någon som jag aldrig träffat.

Gemensamt för alla dessa rätter är att den hemlagade versionen är arbetskrävande, rätterna är rika på fett och kolhydrater, som ju de flesta människor tycker om egentligen, och dessutom har jag aldrig lärt mig att laga dessa rätter själv.  Den bästa palten är min ena fasters vegetariska palt som förutom sylt och smör serveras med broccoli. ( Den mest traditionella pitepalten innehåller fläsk, men det fläsket har jag aldrig tyckt särskilt mycket om.)  Min farmor försökte lära mig att laga palt en gång i Småland när jag var 12 år. Jag var inte tillräcklig snabb och stark. Jag tyckte ändå om att hon försökte lära mig.

 

Jag glömde tacka busschauffören.

Standard

I söndags när vi skulle först till gudstjänst i Korskyrkan och träffa många vänner där och sedan träffa andra vänner på restaurang, ville vårt barn inte åka i sin vagn till busshållplatsen utan använda sin egna ben och gå och till sist springa till busshållplatsen. Spännande var det och sanningen är att om inte busschauffören sett oss och valt att vänta så skulle vi behövt gå till en annan busshållplats och vänta cirka 10 minuter till. Det hade vi vuxna med självbesinning kunnat acceptera. Men för vår dotter är det viktigt att hon blev sedd när hon sprang med egna ben.  Jag kände spänningen tillsammans med henne och jag glömde tyvärr att tacka. På turistbyråns vägg såg jag senare samma dag en inbjudan till en skrivareftermiddag med Solja Krapu. Hon är känd för dikten ”Jag behöver busschauffören”.

Inskolning

Standard

Inskolning på en ny förskola, det är faktiskt ganska kul för en vuxen. Att få se nya lekmiljöer, kloka pedagoger,andra barn än ens eget och om man har tur kanske en annan förälder som säger:

Hej, jag så er på biblioteket för 2-3 veckor sedan.

Om förskolan dessutom har egen kock är det ännu bättre. Mmm… Och så stunden då jag som mamma skulle vara i byggnaden men gömd, det var verkligen lyxigt att sitta ifred på personalrummet och dricka kaffe och varm choklad och läsa i en medhavd bok.

Och snart är det dags för mig att få arbetsträna, att på ett eftertänksamt sätt få inskolas i arbetslivet. Jag ser verkligen fram emot det.

 

Lulesamisk bokbuss

Standard

Idag parkade en lulesamisk bokbuss som har sitt hemgarage i Norge (norska delen av Sápmi) utanför biblioteket i Gällivare (Váhtjer). Den enligt turlistan komma 14.15 men den kom något senare.

Det mesta i bussen var på norska, men det var ändå en bra blandning av fackböcker och skönlitteratur med samiskt tema.
Jag frågade efter en lulesamisk ordlista, det fanns inte inne.

Däremot lånade jag en psalmbok, en grammatikbok och två musikCDer.

Medan jag funderar hörde jag följdande samtal utifrån.
Några barn ropade glatt till sin förälder:
-Bokbussen har kommit.
-Det är en samisk bokbuss, kom så går vi.

De kom alltså inte ens in och undersökte fenomenet samisk bokbuss.

Jag hoppas att den vuxna människan hade en verkligt mål att jäkta mot…

annars blir jag bara så arg…

Låt barnen komma, hindra dem inte!